Historik, del 2

Denna delen kommer vara mer inriktad på vilka skador Fabiano har haft sedan jag köpte honom, och om vilken otur vi har haft.
Hans humör fortsätter, dock så har det nu 3 år senare blivit mycket bättre! Att bli lämnad ensam, eller att ridas ensam är fortfarande ett stort problem, och han är väldigt nervig utav sig, bockningarna är nästan helt borta i dressyren 🙂 . Allting är mycket lättare. Det går att binda upp honom, dock skrapar han mycket med frambenen. Det går att leda honom, dock inte utanför stallområdet om man är ensam då han är extremt skygg fortfarande och stegrar, bockar, sparkar, tacktar, snurrar runt och har alla möjliga saker för sig. Men nu behöver jag inte tvivla på att jag inte klarar av honom, och bara det är en bedrift i sig! Har vi sällskap så är han snäll som godheten själv 🙂 Rider man honom utomhus så är det lite sisär pga vilket sällskap vi har och hur hans dagsform är.

2010
Något jag glömde nämna i förra inlägget var att i början utav juli så fick han tyvärr en hovböld i vänster bakhov om jag har för mig rätt.
I oktober upptäcktes ju hans ryggskada och i mitten utav december friskförklarades han. Dock tog det ett par månader innan jag kunde rida honom i alla gångarter pga alla hans psykiska hinder. Vi var ute och gick mycket promenader för att han skulle börja lita mer på mig, och övade mycket lydnad osv. Det är tack vare min fd. tränare Kicki Linnell Fraser som jag tränade mycket för efter ryggskadan som gjorde att vi överkom en del hinder tillsammans.
2011
Mellan juni till början utav augusti reds han tyvärr inte så mycket, Kicki flyttade till Portugal och jag tappade motivationen i ridningen. Blev nervös och det kände Fabbe av så det kändes som att vi hamnade tillbaka på ruta ett.
En dag i början på september var det någonting som inte kändes rätt när jag red, men han visade ingen hälta som någon utav oss i stallet kunde se. Dagen efter på morgonen ringer personalen mig och berättar att han är blockhalt och vägrar att röra sig, svullen i hela höger bakben. Första veterinärundersökning på gården visade mest på strålröta då det varit en blöt sommar och hagarna var väldigt leriga. Åkte ned till Reginonsdjursjukhuset i Helsingborg och där misstänktes först en hovböld. Röntgen visade tyvärr ett mycket värre resultat. En hornpelare, en slags godartad tumör, och han var tvungen att opereras. Han fick stå två veckor på djursjukhuset då de tog bort en stor del utav hoven och var tvungna att hålla koll så att det inte blev några infektioner. Såret blev infekterat en gång, men eftersom det upptäcktes så tidigt, försvann det snabbt.
När han väl fick komma hem så blev det boxvila i 3 månader, eftersom han var gipsad. Gipset skulle bytas 3 gånger i veckan, varav en gång i veckan jag var tvungen att åka ner till Helsingborg för gipsbyte.

Tyvärr en suddig bild, men dagen då han fick komma hem från djursjukhuset i ett snyggt täcke han fick utav dem och sitt fina gips.

Överlycklig herre som äntligen slapp boxvilan!

2012
I mitten utav januari fick jag sätta igång honom lite sakta, men eftersom han då inte blivit riden på månader var han knappt ridbar och en utav avslägningarna jag var med om, gick dåligt och jag landade på huvudet. Ingen skada skedd som tur var, men fick gå med en nackkrage och vara utan ridning i två veckor.
I mars så var jag tvungen att byta hovslagare, då min var på semester, och den hovslagaren gjorde min häst halt på 3 ben. Det tog tre veckor innan han slutade att vara öm.
I maj tog jag ut min akupunktur som brukar gå igenom Fabbe, han behövdes som vanligt behandlas med ett flertal nålar i ryggen, men hon upptäckte också att han var överansträng i högerbak knä. Inte så konstigt med tanke på att det var det benet han opererades i, och han behandlades med laser.
Två veckor efter behandlingen, i juni, och han börjar röra sig ojämnt igen bestämmer jag mig för att kolla upp hans rygg. Som trott, så hade han en ny muskelkontraktur, men denna gången enbart på 2 cm. Han var lite utav en ‘one of a kind’ då det var precis samma ryggkota som innan som hoppat ur plats, fast denna gången åt höger (tydligen väldigt ovanligt).
Samma igångsättningsråd som innan, och återbesök efter 6 veckor, där han återigen blev friskförklarad.
I oktober var vi i full rulle igen efter några månader med upp och nedgångar, dock upptäcktes det när tandläkaren var i stallet att han fått en käklåsning och på så sätt slipat ned tänderna snett. Det kunde tyvärr inte fixas på plats och jag fick återigen åka till ett djursjukhus. Dock denna gången inte riktigt lika långt, utan till Spongfors som håller till i Halmstad. Där upptäcktes det att Fabbe troligtvis under sin viloperiod i samband med operationen tuggat på en sten och en stor tandbit tryckte rakt in i höger ganasch. Därav har han fått sin låsning.
Problemet fixades till och vi ska tillbaka 6 månader efter, i april 2013 för att rätta till det sista.
I november var han i sin bästa form någonsin, och jag kunde inte sluta le efter varje ridpass. Vi hade också börjat hoppa varje vecka sedan september och det gjorde honom riktigt gott. Tyvärr är han väldigt oberäknelig i hoppning så vi hade våra dunster.

I december var jag tvungen att låta honom vila utav diverse anledningar, han gick lite på halvfart för att inte helt tappa kondition. Men tyvärr var den underbara känsla borta som jag hade när jag red, och han började bråka, var allmänt jobbig och lyssnade inte alls på mig som ryttare.
Januari kom och vi började träna regelbundet iallafall i hoppning. Han var tyvärr helt utan kontroll och drog runt med mig som en liten vante på ryggen. Kunde inte ens hoppa en bana på 20 i trav. Tre hopplektioner i rad åkte jag av och tappade helt självförtroendet igen. Han är väldigt bra på att bryta ned sin ryttare.
I mars upptäckte jag att han var väldigt öm i ryggen igen. Han var så fruktansvärt öm att han stod och bockade i stallgången när nålarna sattes ned. Han var återigen trött i högerbak knä och han var även öm i gaffelbandet i höger fram.
Akupunkturen laserbehandlade honom på senan och rekommenderade 2 veckors vila för eftersom han inte var varm eller svullen trodde hon att det bara var överansträgning. Han skulle masseras med liniment varje dag och stå med Back on Track stallbandage på nätterna. Slutade han inte ömma i gaffelbandet efter 5 dagar så skulle jag behöva åka till Helsingborg för att ta ultraljud på senan. Som tur var ömmade den inte och nu håller jag på att skritta igång honom igen 🙂 Har dock ett noga öga på senan och minsta tecken på något så åker jag ner med honom.

Detta är bara de största som har hänt, har en hel del små skador i bagaget med. Det tråkiga är att vad jag än gör, så blir han aldrig bra. Man älskar sin häst och gör allt för honom, men ändå så slutar det aldrig upphöra. Med tanke på hur hans förra liv såg ut, är jag bestämd över att han ska må bra i detta. Ens häst är ens bästa vän, och för en bästa vän så gör man allt som står i sin makt för att de ska må bra. Nu kanske en del förstår varför vi aldrig lyckats ta oss ut på en tävling, varför han är så omusklad som han är då vi alltid får börja om från ruta ett. 

Historik, del 1

Kände att jag, mer för min egna skull, är tvungen att skriva ned alla de skador Fabbe har fått under tiden jag ägt honom, samt lite historik om hur han var när jag köpte honom. 

I maj 2010 åkte jag ned till skåne till ett försäljningsstall, efter att läst om en prefekt första häst med en ganska bra stam (ee: For Pleasure) och en helt okej utbildning. En trygg herre med stora chanser att utvecklas ihop med. Han var utbildad LA/LA och var 10 år, importerad från Tyskland. Ingen direkt bra utbildning för sin ålder, men han verkade ha kapacitet för att utvecklas, och han var ju i sina bästa år. En bra ålder för en första häst.
När vi kom ned välkomnades till ett stort och vackert stall och inne i stallet stod en väldigt mager och omusklad häst, Fabiano. Söt som få, han ser ut som drömponnyn i storhästformat, liten, nätt och ett otroligt uttrycksfullt ansiktsuttryck. Han stod så snällt stilla och kollade på mig, och allting kändes bra. 
Försäljaren visade honom för sin utbildningsnivå och efter det fick jag hoppa upp. Han var något så fruktansvärt skänkeldöd och jag hade svårt att få fram honom i trav, fick låna ett par sporrar och då gick allting mycket lättare. Han var verkligen den finaste hästen jag någonsin hade ridit, hans galopp var som att rida på moln. Allting kändes jättebra, och jag tänkte att skänkeldövhet går alltid att träna bort. Visst tar det tid, men det går. Vi bestämde oss för att köpa honom på plats, allting kändes ju så perfekt. 
Någonting jag inte tänkte på då, då jag aldrig ägt en häst innan eller varit med om en försäljning, var att försäljaren propsade på att ta sin egna veterinär på en klinik som inte låg långt bort. Jag hade ju inte en egen veterinär eller visste vilken klinik som var bra eller ej, så jag tyckte det lät okej. 
Veterinärbesiktningen skedde en eller två veckor efter provridningen, kommer tyvärr inte ihåg exakt.
Fabbe gick igenom utan några anmärkningar och blodprov togs även som visade negativt, att han inte gick på några medel. Jag var värdens lyckligaste! Hur kan man inte vara det när man precis köpt sin första egna häst?! Men den drömmen sprack snabbt.

Tror det var den 27e maj 2010 som jag och mamma åkte ned för att hämta hem honom. Vi fick låna transport och bil då vi bara ägde en liten stadsbil vid det tillfälle. Fabbe var otroligt lättlastad och vi fick lasta honom på höger sida av transporten då vi var tvungna att lasta i en sluttning. 

Väl hemma efter en 4 timmars lång resa lastar vi ut en nervös häst. Han springer över en och har noll respekt, men tänker inte så mycket mer på det. Han var ju trots allt på ett helt nytt ställe. 

Första dagen hemma i hagen, 28 maj 2010.

Med tiden började jag att inse att det här kommer inte att bli så enkelt som jag hade trott att det skulle bli. Det gick inte att binda upp honom i stallgången då han tryckte upp dig mot väggen, hotade med att sparkas samt skrapade frentiskt mot golvet. Band man upp honom när han var ensam i stallet slängde hans sig bakåt och stegrade tills han kom loss och sprang ut. Vad hade hänt med den snälla häst som stod så stilla när jag var nere och hälsade på honom? 
Att leda honom till och från hagen var ett projekt, antingen så sprang han rakt in i en, eller sprang runt dig i cirklar, sparkade emot en, eller så vägrade han att ta ett steg framåt och han fick panik så fort han inte såg någon annan häst. Vad hade jag gett mig in på?
Som ni kan förstå så fungerade inte ridningen bättre, han bockade av en gång på gång på gång, men alla som såg honom sa att han enbart testade mig, och jag som aldrig haft en häst innan, lyssnade på dem. Det tog ett par månader innan vi började misstänka skada, eftersom han gick igenom felfritt på besiktningen, och jag har så otroligt dåligt samvete för de månaderna. 
Skulle man longera honom så rusade han runt som en galning, snubblade över sig själv och detta eviga bockande som aldrig upphörde. Flera gånger gick han också omkull. Vad skulle jag ta mig till med denna häst som inte gick att rida eller hantera? Livrädd för spön, och snabba rörelser. Jag var rädd, jag var livrädd för honom. Och varje dag jag kom hem från stallet grät jag. Jag grät blod över denna häst. 
Enveten som jag är ville jag inte ge upp, men när ens gamla vänner viftar bort det som att “han är ju inte så farlig, sådan är min häst med” men när ingen vågade ens hålla i hans grimskaft började man fundera. Min första hovslagare jag hade till Fabbe sa till mig att hästen borde avlivas, att han var livsfarlig och inte borde få leva. Att få höra hur oduglig och livsfarlig han var dagligen, av många människor, tog hårt på mig. Det var bara ett par få som tyckte om honom, trots att han höll på som han gjorde.

I mitten utav augusti åkte jag och min dåvarande tränare upp till Åre och hästkliniken där. Där tryckte de honom så fullt utav lugnande (de första doserna tog ej) att han tillslut knappt ens kunde stå upp. Därefter började de undersöka honom. Veterinären tog en pall och ställde brevid honom, klättare upp på den och började trycka honom på ryggen. Trots allt sitt lugnande reagerade han kraftigt på det, något jag också testat hemma, så detta visste jag redan om. Veterinären sa att han var väldigt öm över länd, extremt öm, men eftersom att de gett honom så mycket lugnande kunde de inte ge honom någon behandling. Jag fick rådet att longera honom i 6 veckor och sedan komma tillbaka. Ärligt talat? Så kändes det skitdåligt! Jag kan också trycka honom på ryggen och se att han är öm. 

Med tanke på känslan valde jag att inte åka tillbaka utan ringde ned till Regionsdjursjukhuset i Helsingborg och bokade tid med Lars Jeppson, en otroligt duktig fysioterapeut och Flemming Winberg, chefsveterinären, efter råd utav mina stallkamrater. Väntetiden var tyvärr ganska lång och jag fick inte tid förrän i oktober. 
När vi kom dit lastade vi ur Fabbe och ställde in honom i en box där, tyvärr låg de lite efter schemat så vi fick vänta en stund. När veterinären sedan kom fram till oss, och vi ledde ut Fabbe ur boxen så såg han redan då att han hade en ojämn rörelse på vänster bak. 
Snabbt kom de fram till att han hade en muskelkontraktur, det är att ena ryggkotan har hoppat ur sin plats. Han hade pga det en nivå skillnad i höften på 8 cm. Det ledde till att hela vänster sida utav ryggmuskeln och ned till hasen var ur funktion. Han hade gått med denna skadan länge, utan att det blivit upptäckt. De fick använda en TENS, en maskin som sänder ut elstötar för att “väcka” muskeln igen. Den har en nivå på 1-10, och vanligtvis brukar man få använda nivå 2-3 i värsta fall 5-6 under några få minuter tills man får första reaktionen. Fabbe fick bli behandlad på nivå 9 i 10 minuter innan muskeln började reagera. De sade att muskeln var så gott som död. Inte konstigt att han protesterade, och betedde sig som han gjorde. Han hade ont, och vi alla trodde ju aldrig på en skada då han gick igenom veterinärbesiktningen UA.
Blev otroligt lättad över att vi äntligen hittat, vad vi trodde då, orsaken till alla problem och att jag kunde ta med mig en glad häst som skulle må mycket bättre. Fick ett igångsättningsschema och skulle tillbaka på återbesök efter 6 veckor, där han då blev friskförklarad. 

Innan avlastning på Regionsdjursjukhuset i Helsingborg.

Ursäkta att texten är lite rörig, det är från en otroligt jobbig tidpunkt i mitt liv och att uttrycka ens känslor i ord, så att folk verkligen förstår att jag gör allt för min häst, är svårt. Fortsättning kommer…

Min digitala träningsbok

Hej, och välkommen till min digitala träningsbok! Jag heter Eleine Håmark och har ridit sedan jag var 13 år. När jag var 20 år skaffade jag min första häst, Fabiano 57, som nu är 13 år. Fabbe, som han kallas till vardags, är en liten häst på ca 163 cm i mkh, med väldigt mycket humör och tyvärr en riktig olycksfågel. Den här bloggen kommer att handla om hur vi ska träna för att återfå hans muskulatur och hur vi också ska bli ett ekipage att räka med på tävlingar!